»Hvad skulle ni göra, om ni icke var slapp?»
»Estetik heter min skylt. Jag bar den—för det jag snart skall kunna komma utrikes igen.»
»Estetik?»—sade fru Zimmermann fundersamt. »Så skrifver ni väl?»
Den lilla skrattade till.
»Åh, det är inte sant. Det är bara som herr Zimmermann funnit på för att retas med mig.»—
När den unga damen gått stod fru Zimmermann och sökte reda upp för sig det första intrycket. Det var: kyla och under den mjuka, tillbakadragna masken en sjelfkär djerfhet.—Efter denna granskning tviflade hon icke på att den unga damen skref.
Men jag kan misstaga mig, tänkte hon för sig sjelf. Hon hörde åter i sina öron denna smekande röst, hvilken lät som dämpad musik.
William kom i skymningen. Han hade på senare tiden ständigt varit i godt humör, och det hade kommit i hans väsen något menskligt och fritt, som icke undgick modern. Hennes eget sätt hade också dervid blifvit frigjordt från det tryck som hans reservation utöfvade på henne; och denna lyckliga förändring tillskref modern i tysthet den unga flickans närvaro. Derför stred hon mot det i grunden ofördelaktiga första intrycket, fullt besluten att öfvervinna det. Hon trodde icke att förhållandet emellan de unga skulle bli af den beskaffenhet, att det för allvar grep in i någonderas lif; men hon gladde sig vid tanken på att det kanske kunde spela en afgörande roll i sonens utveckling.
»Vet du hvem här har varit på besök i förmiddag?» frågade hon muntert.
Han gick fram till henne och klappade henne till hälften smeksamt till hälften skälmskt på ena kinden.