Modern kunde icke tillbakahålla ett skratt. Den der sjelfbelåtna tonen var så putslustig.
»Så-å. Det var ju högst opassande.»
»Du ska' veta, att hon är en liten jakobin; och det är hennes stolthet», skrattade William.
Samtalet var muntert och otvunget i hög grad; och modern var i sitt bästa humör. Också fröken Hagberg var tydligen i sitt esse. Plötsligen böjde hon sig fram, helt omotiveradt, och såg uppmärksamt fru Zimmermann rakt in i ansigtet. Den äldre damen kom att skratta; denna ogenerade nyfikenhet föreföll så komisk. Man kunde så väl se, att den unga var ett bortskämdt barn, som fått vanan att följa alla sina infall.
»Hvad ser ni efter?» frågade fru Zimmermann.
»Jag kunde aldrig tänka mig», svarade den lilla, »att herr Zimmermanns mor kunde se så ung ut. Strax han kom till Lysekil tyckte jag att han var en gammal gubbe.»
»Så-å. Men blef han icke bättre sedan?»
»Ahjo. Det kom en smula mer lif i honom se'n. Det var väl hafsbaden som gjorde det, kan jag tro. Det är utmärkta bad. Jag var också förskräckligt sjuk i början, men det blef bättre der, fast det nu är likadant igen,»
»Är ni sjuk nu? Jag tycker ni ser så frisk ut.»
»Det är det goda hullet, som bedrar dig», sade sonen skrattande. »Men det är bara arsenik. Hon har ätit sig fet och trind af giftet.»