Fröken Hagberg smålog:
»På två månader har min läkare proppat i mig åtta slags medicin. Och så sa' han att jag skulle gå till sängs; och jag låg beskedligt i 14 dar. Men så märkte jag, att det bara blef värre och värre. Då sa' jag att nu vill jag sjelf ordinera. Jag ordinerade en resa till Stockholm. Jag sa' att jag skulle tala med en berömd specialist här; men då blef han ond och sa' att jag skulle stanna i Lund. Men så sa' jag att jag inte skulle gå till någon annan läkare; och då sa' han att det var bra och att ombyte af luft skulle göra mig godt; han ville visst gerna vara af med mig.»
»Nå, och resan har bekommit er bra?»
»Ahja. Allting är bättre än Lund. Hade jag inte kommit derifrån nu på en tid tror jag att jag hade dött. Jag hade en god vän som dog i våras. Hon hade också bleksjuka och läkaren sa' att hon skulle ligga. Ja, hon låg; och innan man visste ordet af var hon död, utan att någon märkt det, alldeles som när ett ljus går ut.—Nej, Lund är gräsligt!»
»Fröken Hagberg har inga röda blodkulor», inföll William nu, vänd till modern. »Om vi skulle försöka att skaffa henne det?—Hon är en månskensmenniska.»
Modern satt och betraktade den unga flickan. Hennes ögon voro något utstående och hade en underlig färg: blågrön, som ett genomskinligt vatten.
»Åhja, vi skola nog försöka att göra er bra.»
Dessa ögon, som hade något af ett alltför ogeneradt barns djerfva blick, drogo sig plötsligt samman som för att dölja sitt uttryck.
»Jag blir aldrig bra», sade hon och munnen log som om hon sagt en lustighet, men tårarne höllo på att bryta fram; »jag har försökt allting och det hjelper lite strax, men så är det likadant igen.»
»Åh, ni ska' få se att Stockholmsluften gör underverk», sade William muntert; men på samma gång såg han in i det blodlösa barnansigtet med en öm, bekymrad blick, som icke undgick modern.