»Låt mig bli er läkare», sade hon. »Ni skall få se det hjelper.»
»Ja, i fjorton dar», svarade den unga med kufvad förtviflan, »men så är det samma historia igen. Jag vet inte hvad det är att vara ung jag har aldrig känt det en enda dag—bara släpat mig fram som om jag inte orkade lefva. Jag ville hellre bli riktigt sjuk och dö.»
»Prat! Tala om att dö för en smula blodbrists skull! Det går öfver.»
William hade lutat sig fram för att kunna höra hvad de två sade hvarandra. Hans ögon glänste emot moderns af tacksamhet.
»En smula blodbrist? När man i fem år inte en enda dag vetat hvad det vill säga att vara frisk.»
»Det är ert själslif som är angripet. Låt oss få lynnet i ordning först, så få vi se.»
Det hade kommit en liflighet och mjukhet i moderns sätt, som sonen aldrig förut hade märkt.
»Hur är det? Ni har snörlif naturligtvis?» frågade hon.
»Ja. Men det sitter inte hårdt.»
»Det är detsamma; det måste ni taga af. Det är min ordination n:o 1.»