»Bra.»—Men det var henne omöjligt att få uttrycket gladt.
»Bra? Du säger det med en röst som icke är mycket öfvertygande.»
Det blef ett ögonblicks tystnad. Han gick omkring i rummet och funderade på ett sätt att visa sin medkänsla; men han vågade icke anslå en allvarligare ton af fruktan för att synas alltför sentimental och möjligen göra ondt värre.
»Seså», sade han blott i det han gick bort och strök med sin hand öfver hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer än tusentals ord.
»Sådana menniskor som jag borde slås ihjäl vid födseln»—hennes röst darrade ännu men det låg ett drömmande, till hälften lyckligt till hälften vemodigt leende kring hennes mun—»de passa icke in bland de andre. De äro endast lösrifna menniskohalfvor; der andra ega hud och ben, der ha de blott en tunn hinna och deras hjerta fäster sig vid ett, vid ett enda förhållande; ryckas de lösa derur så blöda de till döds.»
»Ah», sade han gladt, men med en underström af vekhet och godhet, »jag tror att hud och ben förefinnas hos dig just i de riktiga proportionerna. Du är visst i det hela taget en mycket välskapad individ.»
Det var några fattiga ord som för en annan skulle varit utan betydelse; men för henne blef det krisen, som kom hennes stämning att slå öfver. Bitterhet, oro, missmod, allt var med ens struket bort. Hon såg på det yttrandet, vände det och log mot det som om det varit en bukett rosor, hon fått.
Arbeta samman med honom, höra hans stämma hvarenda dag, tänka blott för honom och hoppas för honom! Nu var hon lycklig igen med samma intensitet, under hvilken hon nyss vred sig i förtviflan—detta häftiga och omedelbara uppgående i det närvarande, som var hennes djupa, koleriska naturs egendomlighet.
Hon följde honom med ögonen der han gick af och an i rummet, smekte honom med blicken och lyssnade efter hvarje hans ord som var det on återgäldad smekning. Han talade med sin egen röst och den var dämpad och vek, med mjuka öfvergångar—så olik den affekteradt tillspetsade, som var inlärd, för att stämma med den blaserade masken och tolka hans lifs-jargon.
Han talade om den unga flickan. Hon hade bestämt sig för att stanna i Stockholm en tid och han bad modern taga sig af henne.