»Det skall jag gerna, om du vill det.»—De sista orden hade en undermening, som han förstod.
»Ja, jag tycker mycket om henne», sade han.
»Tycker om? Icke mer?»
»Jag vet inte. Sådant vet man aldrig.»
Modern såg nedslagen ut; det var en missräkning. Om han gett henne en del af sitt förtroende, hvarför kunde han då icke ge henne det helt.»
»Jag tror inte det fins någon erotik med i spelet, åtminstone inte ännu. Ja, det fins kanske på bottnen ändå—en liten smula—men inte mer.»
Det jublade till inom henne. Detta var mer än ett förtroende, det var en sjelfpröfning; och den bar sanningens omisskänneliga pregel.—Alltså ingenting allvarligt ännu, intet som skulle skjuta henne sjelf i bakgrunden!
Hon reste sig upp och då han i detsamma kom emot henne tog hon hans hufvud mellan sina händer.
Det var första gången hennes moders-ömhet vågat sig så långt fram som till en sådan smekning. Och han blef icke ond, stötte henne icke bort. Han tog henne kring midjan med båda sina händer och såg henne in i ögonen med en underlig blandning af värme och skälmskhet. Detta som bröt fram inom honom var ännu så nytt att skyggheten alltid måste hålla en bakväg öppen. Ännu vågade han icke vara menniska fullt ut, utan att i nödfall kunna reservera sig med ett smil.
Men hon förstod honom; hon visste att det andra en gång skulle komma och detta, som var, var henne redan mer än nog. Hon lade sin ena arm kring hans axel och drog honom, glädjestrålande, fram emot fönstret.