Alma Hagberg hade börjat genomgå en kur med sjukgymnastik och massage; och hon befann sig väl deraf. Till fadern hade hon skrifvit ett långt bref deri hon talade om den goda verkan hon rönte af läkarebehandlingen och framhöll af hvilken stor vigt det var för hennes framtida helsa, att kuren, som skulle vara minst tre månader, icke afbrötes. Hon berättade vidare om den vänskap med hvilken hon omfattats af »vår framstående författarinna fru Kate Zimmermann», som till och med erbjudit henne att under Stockholmsvistelsen taga fast uppehåll i sitt hem, något som hon naturligtvis med tacksamhet antagit.—Om William nämde hon icke ett ord.
Faderns svar kom, åtföljdt af ett bevekande bref från mostern deri Alma i de mest förtviflade ordalag ombads att åtminstone komma hem till julen, om också blott på ett par dagar. Hon kunde ju redan strax efter nyår resa upp igen och fortsätta att underkasta sig den behandling, som visat sig ha ett så gunstigt inflytande på hennes helsa; men utan henne var deras julglädje förspilld.
»Man får väl göra dem till viljes», sade hon.
Dagen före julaftonen reste hon, inpackad i pelsrock och schalar, följd till tåget af majorskan, hos hvilken hon varit inackorderad, och af William och fru Zimmermann, hos hvilken hon, enligt öfverenskommelse, skulle bo när hon kom tillbaka. Rummet innanför matsalen hade inredts till den nättaste lilla fågelbur; och i all hemlighet hade fru Zimmermann också sagt upp hyresgästen i dubletten. Hon var säker på att sonen nu skulle mottaga tillbudet att få hyra dem.
»Vill du tillbringa aftonen hos mig i morgon?» frågade hon då de gingo från stationen; de hade icke talat om den saken förr.
»Naturligtvis»—han stack förtroligt sin arm in under hennes—»hvar skulle jag annars vara?»
»Åh jag tänkte—» Hon framkastade det endast på skämt; men han afbröt henne.
»Du får inte tänka sådana dumheter!»—Och han skakade hennes arm med låtsad häftighet, liksom i vrede.
Den julaftonen stod sedan kvar i bådas minne med en stämning af något ljust och varmt, något festligt och gladt—den samhörighetskänsla, den trygghet, den frihet från förställning och den glädje vid att få gifva, som skall vara familjelifvets heliga palladium.
»Det är den första julafton, vi fira samman», sade modern.