Han var i strålande lynne och han berättade henne för första gång om sig sjelf. I början tycktes han ha svårt för att tala, orden kommo i små korta satser och det såg ut som måste han anstränga sig för att få dem fram; men småningom greps han af sitt ämne och det kom in i skildringen en värme och en lyrisk underström, som modern aldrig förr hade märkt. Hon låg och lyssnade efter hvarje uttryck, hvarje skiftning i hans röst, hon vågade knappt andas för att icke gå miste om en enda nyans och hon kunde höra sitt eget hjerta slå.
Han dröjde vid sommarminnena, plockade dem fram det ena efter det andra, små doftande buketter, för dem båda att glädjas åt. Han beskref det första mötet i Stockholm, lade fram sina egna stämningar, gaf henne i korta drag sin kärleks historia. Och när han slutat gick han bort till henne, böjde sig ner och lutade sitt hufvud mot hennes bröst.
»Tror du jag idealiserar mycket?» sade han. Det var ett sista utslag af hans skepticism, men tonfallet hade ingenting af den bittra skärpan, det var mjukt och vekt och förtroendefullt som ett barns.
Hon strök blott sakta med sin hand öfver hans nacke. Hon kunde intet svara, det var som skulle hon kväfvas, som skulle hon dö af lycka.
»Min son!»—kom det sakta efter en stund.—»Min son! Åh, hur jag har längtat efter detta!»
Det slog honom med ens hur hans tillbakadragenhet, hans brist på förtrolighet under den gångna tiden måste ha sårat och pinat denna gränslösa tillgifvenhet.
»Jag kunde inte tala; jag har aldrig haft någon att tala med.»
»Det är svenskens olycka att han icke kan tala. Tankar och känslor fräta och bränna invärtes, när de icke få luft.—Du är så olik mig.»
»Jag tillhör en annan generation än du. Det är kanske också det.»—
När William kom hem på natten satte han sig till skrifbordet och skref: