»Min dikt.
Jag kommer från min mor, der jag tillbragt aftonen; och nu är juldagsmorgon och jag borde kanske lägga mig, men jag känner ett behof att först få tala med dig en stund. Det är så underligt att du är borta; vid hvarje småsak, jag upplefver, tycker jag att du borde vara med och hvarje tanke jag tänker och allt hvad jag känner, som jag icke kan meddela dig—derför att det skulle ta ett helt lif att skrifva det allt ned—har jag en förnimmelse som om jag falskeligen undanhölle dig något som var din tillhörighet.
Som nu denna julmorgons stämning.
Lampan susar. Här är så ensamt och tyst och jag njuter ensamheten och tystnaden i fulla drag. Det är något befruktande i denna ensamhetskänsla. Det är som vore alla ledningar mellan mig och världen afkopplade, som om jag själf sutte högt uppe i luften och endast förnam ljudet dernerifrån som en aflägsen, sorgsen sång, dämpad och bruten—medan tillvarons ödslighet, lifvets drömfyllda melankoli sänker sig ner öfver mitt hufvud som en ofantlig läderlapp.
Och då—'Und dann werde ich sentimental wie ein Mops, wenn er zum ersten Male liebt.'
Jag känner mig så fattig!
Inte materielt—ty der ligger 50 kronor i min plånbok ännu; inte häller andligt, ty jag har diktarfeber och fantasien bränner hett i mitt hufvud.
Men jag känner en våldsam längtan, en riktigt intensiv, sugande trånad att ge. Det är en brännande förnimmelse liksom af skuld—en skuld som skulle afplanas derigenom att jag—om också blott för ett ögonblick eller par—göte glans öfver ditt lif, komme ditt bleka, sjuka blod att rinna friskt i ådrorna, lärde dig att känna riktigt lefvande och varmt vingslagen af tillvarons stora, mäktiga, bländande härlighet—som jag själf intet vet af.
Min vanmakt trycker mig till jorden. Jag känner mig så fattig—så fattig.