På eftermiddagen måste han resa igen. Det hade icke vexlats ett förtroligt ord mellan de tre under detta misslyckade möte; men modern, som kände hvarje linie i hans ansigte hade sett smärtan bakom de bleka, beherskade dragen.
De båda kvinnorna hade följt honom till tåget. Och medan de långsamt gingo från stationen satt bilden af detta bleka ansigte med de sammanpressade läpparne som inbränd i moderns hjerna.
Den unga flickan talade och skrattade hela vägen med nervös liflighet; hon berättade lustiga anekdoter om Lund, orden jagade hvarandra i feberaktig hast, som var hon ängslig att tiga stilla en sekund; och moderns läppar drogo sig alltsomoftast till ett själlöst, mekaniskt leende, men inom henne reste det sig en brännande bitterhet emot denna unga kvinna, som kunde skratta och skämta som om ingenting passerat—utan att egna en tanke åt honom, som skakades framåt i en jernvägskupé, fram emot sitt ensamma, toma, ödsliga lif. Hon hade icke öra för, att i detta öfverretade skratt gömde sig en saknad lika djup som hennes egen. Starkare och starkare växte bitterheten inom henne och till sist tyckte hon nästan att hon hatade denna lilla varelse, som för en månad sedan varit henne kär som det käraste hon egde i verlden.
Men vid sidan om denna känsla bodde också en annan: hon var nyfiken. Hon ville veta hvad som tilldragit sig mellan de unge. Hon ville lura ut Almas hemlighet för att möjligen kunna använda den till fördel för sin son.
»Vill du gå med upp till mig?» sade hon derför då de stannat utanför hotellet.
»Ja, gerna.»
Det var ingen konst att få Alma att berätta. Nu, sedan William rest, var det som om något af den gamla förtroligheten kommit igen. Hon framlade allt för modern med en omisstänksam öppenhjertighet; hon anade icke, att denna kvinna, som varit hennes bäste vän och till hvilken hon närde ett barns oinskränkta tillit, nu satt der som en fiende och utspionerade henne.
Strax efter middagen, som mor och son intagit i hvarandras sällskap, hade William aflägsnat sig. Modern fick nu bekräftelse på, hvad hon anat, att han då hade sökt upp Alma i hennes bostad.
Den unga flickan beskref deras möte; och ur hennes ord slog kylan vid detta möte omisskänneligt fram. Sjelfbeherskningen hade icke ett enda ögonblick lemnat honom i sticket och de hade talat lugnt om sitt förhållande till hvarandra. Men han var sig icke lik sådan han varit under den sista tiden i Stockholm; han hade åter blifvit den William Zimmermann hon mindes från deras första sammanträffande i Lysekil. Hans ansigte hade återtagit sitt ironiska verldsföraktar-uttryck; men under röstens sarkastiska klang hade hon då och då förnummit en dallring som vittnade om att dess köld var tillkämpad.
Hon hade sagt honom allt; hon hade blottat sitt inre för honom och han hade förstått att hon var uppriktig då hon sade att hon icke älskade honom, ty han hade icke gjort något försök att värma henne med en smekning.