…»Och det högaktar jag honom för», sade hon till sist. »De fleste män skulle inte ha gjort som han; vid sådana tillfällen har en man ingen stolthet.»
Fru Zimmermann satt och undrade öfver detta barn, som talade med ett sådant förakt och en sådan erfarenhet om männens brist på stolthet »vid sådana tillfällen». Och inom sig hörde hon den feta, goda fruns ord: en tom dansdocka.
Men hon kunde icke tro på denna känslolöshet; den var så främmande för hennes egen natur, att hon icke kunde förstå den; hon misstänkte att den var spelad eller åtminstone inbillad,
»Om han stannat kvar», sade hon sakta, »hade nog allt blifvit godt igen.
»Nej. Aldrig som förr. Jag tycker om att höra honom tala, jag tycker om att han kallar mig sparfunge, men…»
»Säg—har du icke en enda gång längtat efter en smekning?»—Hon såg den unga flickan forskande rakt in i ögonen, som ville hon hemta fram sanningen ur dem om också orden ljögo.
»Nej», sade hon, och blicken och tonfallet var äkta. »Jag skulle bara ha känt vämjelse och motvilja.»
»Det är icke möjligt.»
»Jo. Det har visst aldrig varit något; eller om det varit, är det åtminstone nu förbi.»
»På en enda månad?»