Nu är jag stark igen, stark nog att vara ensam och ändå lefva.
Jag hatar henne; jag kan icke förlåta. Jag kan vara i sällskap med henne, visa mig vänlig, »god» och jemn mot henne, som i dag—men då är jag falsk som jag är det mot de flesta menniskor. Om du fordrar att jag skall vara sann emot henne, får du välja emellan oss två. Det kan jag icke. Då skulle jag bli falsk emot er båda. Och mot dig vill jag icke vara det.
Skrif nu och säg hvem du väljer. Och skrif lugnt om du kan. Men kom ihåg att jag hatar henne, om det så var mitt sista ord.»
Hon reste sig från skrifbordet och såg på pappersarket som låg der fullskrifvet; hennes lugna, säkra stil var orolig och nervös.
Ja, hon hatade, hatade med hela sin naturs intensitet detta blonda, hufvud, som kunde hvila så mjukt mot ett hjerta—och vrida sig undan så behändigt och lätt.
Hon hade ingen aning om att det några hus derifrån satt en af romaner och balkurtis förkollrad liten varelse, som dissekerade upp sig sjelf i gagnlöst sjelfplågeri och stirrade på sig sjelf som på ett märkligt, enastående fenomen.
En vaxblek hand, som knappt egde kraft nog till en smekning och som var så obekant med lifvets hvardagsarbete, skref med hysterisk ifver i en bunden dagbok, skref med barnsliga, karaktärslösa bokstäfver:
»Hvarifrån har jag detta olycksaliga förstörelsebegär. Detta, som hvilar som en förbannelse öfver mig och som drar olycka öfver allt hvad jag vidrör. Jag har ett begär att böja all stolthet, att sticka eld i all kyla, och detta begär är så starkt att det framkallar ett slags värme hos mig sjelf så länge tills det åstundade är uppnådt, men sodan står jag der gråtfärdig, med toma händer lik ett barn som åtrått en såpbubbla och som tillintetgjort den genom att gripa derefter. Jag hatar mig sjelf för det, men det förblir så, hvarhelst jag lyckas framkalla värme der vänder jag mig bort och blir kall som is, den som älskar mig finner jag fadd, endast den som kan motstå har något tilldragande för mig, jag kan ropa men inte svara, jag kan vinna men icke ge, jag vill bara fånga dem i mina garn och kasta dem på marken som en hop döda fåglar, men om en reser sig och vill göra sig fri så gripes jag af ångest, jag vill fånga honom igen, jag vill binda honom, jag vill hålla honom kvar och om jag lyckas är det samma historia igen, jag suger ut honom som en vampyr utan att ge honom en droppe af mitt eget blod i utbyte. Det kommer af att jag är rädd, han skall finna ersättning för mig, att han skall kunna se tillbaka på mig med likgiltighet, kanske med kritik och jag kan inte fördraga att en annan skall ega hvad som en gång varit mitt.
Förbannelse öfver mig sjelf! Ar jag en menniska eller hvad är jag? Intet kan liknas vid det äckel jag känner vid mig sjelf, mitt inre är som en afrättsplats full af de dödas ben.
Jag ville älska, jag längtar så brännande derefter; men jag kan icke.»