* * * * *
Morgonen hade kommit. Solen sken in genom båda fönstren i Alma Hagbergs lilla boudoar, genom den lätta väfnaden af brokig vitrin, kastande ett dämpadt ljus öfver alla föremål. Detta rum var öfverhopadt af små lyxartiklar, terracotta-statyetter, fotografier och makartbuketter—allt hvad man kan få köpa för billigt pris i de stora städerna och som här i detta lilla småstadskrypin gällde för gedigen prakt. Under en stor, kinesisk parasoll stod ett litet skrifbord inkiladt i ett hörn.
Tamburklockan pinglade och strax derefter släpptes en ung herre in.
»Jag ska' säga till fröken strax», sade pigan, som öppnat. »De äta frukost derinne.»
»För all del bed fröken inte göra sig brådtom; jag kan godt vänta.»
Den unge mannen blef ensam i rummet och han såg sig omkring med ett slags vördnadsfull nyfikenhet, han gick från möbel till möbel, beskådande allt så noga, som om han varit på ett museum, der han kunde ha något att inhemta af hvarje småsak. Sina händer höll han på ryggen liksom för att icke komma i frestelse att röra vid föremålen och mössan behöll han i händerna liksom var den icke värdig att upptaga en plats bland alla dessa rariteter.—Han var närsynt och han måste böja sig djupt ner och sträcka sig högt upp för att kunna se; men under alla rörelserna höll han trofast händerna på ryggen som om han varit rädd att skada någonting med dem.
Der var en fotografi af den mediceiska Venus, med påskrift: Paris den 5 Juli 1886. Der var brunnsglas från Carlsbad och lackerade träsaker från Ems. På skrifbordet stod porträttet af en känd skådespelare i kostym; och i kanten hade han sjelf skrifvit: Till fröken A. H., jemte sitt namn. Der fans också, ett kvinnoporträtt: ett vackert hufvud med ett strängt och energiskt ansigte infattadt i ramen af en spansk mantilla, som från håret böljade ner öfver hennes barm; dess inskription intresserade honom mest af alla. Der stod: Till sparfungen från hennes mor och inunder med en annan handstil: In memoriam.
Men nu öppnades dörren; rummets och härligheternas egarinna steg in.
Hennes ansigte såg ut som ett sjukt barns, så vaxgult i färgen, så rundadt och mjukt i alla konturer. Också händerna hade samma sjukliga blekhet. Den lilla knubbiga figuren var klädd i en morgonrock af vinrödt ylletyg, med yfvig montering af crémegula bomullsspetsar; det frammanade en föreställning om rödgröt med gräddskum—det sötaste han visste.
Han betraktade henne med naiv beundran; för hans landtliga uppfattning representerade denna kvinna höjdpunkten af öfverförfinad elegans.