»Ja. Jag tycker om att resa.»
Hon blickade honom rakt in i ansigtet så fullkomligt obesväradt att rodnaden åter började sprida sig öfver hans finniga kinder. Han visste icke hvar han skulle göra af sina ögon. Han vågade icke se på henne utan slog dem till sist ned, som var han en ung, blyg flicka och hon en gammal, rutinerad förförare.
»Skall fröken resa i år också», fick han framstammadt medan han tummade på sin mössa.
»Jag vet inte. Jag har tänkt en smul på att resa till Italien utåt hösten.»
»Det måtte vara roligt att kunna göra såder—alldeles som man vill.»—Han liksom hukade sig ner när han sagt det och rodnade åter upp i det hvita håret.
»Jag gör alltid som jag vill.»
»Det vet jag—jag—jag hyser en rysligt stor beundran för fröken—.» Det sista sades med en antydan om ett galant smil.
»Ni känner mig ju inte?»
»Jag har hört så mycket om fröken—genom Natanael Heikelstam.»
»Jaså», sade hon likgiltigt.