Almas blick fick någonting osäkert i sitt utryck. Det var som om den tanken gjorde henne ondt att hon hädanefter skulle stå utanför. På samma gång spratt hon till och såg hänemot skrifbordet; det föll henne in att hon glömt dagboken kvar uppslagen och att fru Zimmermann utan att vilja det kunde komma att läsa några ord i den. Men så kom hon ihåg att hon lagt den ned i lådan; hon såg också att der intet annat fans på skrifbordet af sådant som icke borde finnas der—och ändå hade hon en förnimmelse som om der låg något, som borde döljas. Någonting i den äldres ögon kom henne att känna det så som om ett eller annat vore i olag i rummet.
Dessa ögon ströko granskande öfver pappgrannlåten, vaserna, dussinarbetena och med ens var det som om en scenförändring försiggått inför Almas syn. Det slog henne att rummet var smaklöst, teatergrannt och utståtadt—en prakt som kunde imponera småstadsborna, men icke denna kvinna som lefvat sitt lif ute i den stora, vida verlden. Hon skulle ha önskat att hon med ett tag kunnat sopa bort all denna godtköpslyx, att hon haft endast en enkel kammare att bjuda på, en enkel kammare utan anspråk.
Hon jämkade den lilla sidenkudden på chäslongen och bad sin gäst taga plats.
Fru Zimmermann satte sig på yttersta kanten, som var hon rädd att sjunka riktigt bekvämt ner, så att hon skulle få svårt att resa sig igen.
»Jag har skrifvit allt hvad jag känt, hänsynslöst och bittert. Jag tycker mig ha en viss förpliktelse att säga dig det. Derför kom jag hit.»
Den unga flickan såg på henne med sina stora barnaögon, i hvilka det låg som en förebråelse öfver att den gamla kunde ha hjerta att göra henne ondt.
»Ja, det kan jag så godt förstå», sade hon sakta.
»Så är det också någonting annat, som plågar mig», fortfor fru Zimmermann med en torr och liksom ansträngd röst. Det var som hade hon svårighet att andas och derför icke kunde få fram orden annat än i små korta satser. »Det är porträttet der—du kommer ihåg under hvilka omständigheter du fick det…»
De uppmärksamma närsynta ögonen hade stirrat på den talande som för att gissa hennes mening och förekomma hennes önskan. Så förstod hon.
»Ack ja», sade hon beredvilligt, »det kan jag tänka mig så väl, att det skall plåga dig.»