Han blygdes öfver sitt missgrepp och af idel förlägenhet hugade han sig gång på gång medan han rodnande ryggade hän emot dörren. Då han stod der och bugade för sista gång nickade hon nådigt åt honom som om han varit ett litet barn.
»Jag kan gå med en annan gång», tröstade hon.
Hela hans ansigte lyste upp af tacksamhet innan han försvann.
Hon såg sig omkring liksom villrådig hvad hon skulle fördrifva tiden med. Det lilla öfverkastet på chäslongen hade kommit i oordning och hon lade det rätt igen. Så satte hon sig vid skrifbordet, tog fram sin dagbok ur lådan och läste igenom hvad hon skrifvit föregående afton.
Medan hon läste tyckte hon att hon såg sig sjelf som ett hemlighetsfullt, olycksbringande väsen, hemskt men stort. Allt omkring henne ändrade dimensioner och växte; hon mönstrade godtköpsgrannlåten omkring sig och tyckte sig vara omgifven af lyx och rikedom. Der fans ingen skymt af en liten småstadsflicka, som läst romaner och dref småkurtis; hon var den farliga sirénen i sin kungligt smyckade håla.
Men så högg det plötsligt till inom henne af ett slags ångest, som hon icke kunde förklara: en tomhet, en längtan, men med bismak af skam och fruktan.
Hon lade boken tillbaka i lådan och reste sig upp. Det grubblande, gammalkvinnoaktiga uttrycket löste sig till ett ungt, ljust leende. Hon tänkte med en trygg värme på honom, som hade sagt att han alltid ville vara hennes vän, som kunde lägga hennes hufvud mot sitt bröst och smeka så lent och fint, kyssa och smeka utan att fordra—utan att anse henne dålig, utan att taga det som en förpliktelse att hon lät det ske.
Då hörde hon åter klockan pingla och strax derpå knackade det på dörren. Det var Williams mor.
Hon såg stel och kall ut och hon hade mörka ringar under ögonen.
»Jag har varit på posten», sade hon. »Jag har skrifvit till William.