»Du sade en gång», kom det dröjande och tveksamt, »att det inte var för Williams skull—att du höll af mig för min egen skull… att du alltid ville vara som en mor för mig…»
»Jag trodde så; men det var icke sant. Jag kan det icke, fast jag vet att William önskar det.»
De sjögrå ögonen vidgade sig så stort och skrämdt.
»Du skall inte tänka på mig», sade den späda rösten med en ångest som icke kunde döljas.
»Jag tänker icke heller på dig»—de svarta ögonen vändes liksom med våld bort från det vaxbleka lilla ansigtet—»jag tänker på William och mig. Detta skall bli till en brytning mellan oss. Nu skall jag mista honom.»
Der steg ett par stora tårar i de vidöppna, skrämda ögonen; de stodo kvar och simmade öfver globerna på randen af ögonnätet utan att rinna ner.
»Du skulle mista honom—för min skull?»
»Ja, så kommer det att gå.»
I det härjade kvinnoansigtet syntes icke en ryckning; men der låg öfver det en ödslighet så bottenlös och öfvergifven att det gick en rysning genom den unga då hon såg derin.
»Det är inte möjligt», sade hon och hennes skälfvande, kalla små fingrar lade sig öfver den hand, som höll porträttet.