»Jo. Du gör dig icke begrepp om hur ett agg kan växa i mig, växa mig öfver hufvudet så att det förkväfver allt annat. Jag kufvar det så länge; men när det bryter igenom är jag icke herre öfver det.»
»Ja, du måste ju känna agg emot mig», kom det ödmjukt och stilla. »Jag gör mig inte räkning på annat.»
»Men du vet icke hur jag måste se på dig nu.»
De genomträngande ögonen fäste sig nästan hatfullt på detta veka ansigte som med de klara tårarne öfver sina kupiga ögon såg ännu oskyldigare och barnsligare ut än eljes.
Det kom intet svar men den skygga handen drogs tillbaka utan att ha fått svar på sin smekning.
»Jag kan icke vara rättvis emot dig. Jag har försökt, men jag kan icke.»
»Ack, det förstår jag så väl; plåga dig inte med att försöka vara vänlig emot mig.»
»Det är icke det—det är det, att jag icke kan gå utan att ha sagt dig hvad jag tänker.»
Der kom något i blicken för hvilket den unga flickan skyggade tillbaka.
»Om du älskat William så öfver allt annat i verlden att du gifvit dig åt honom helt, utan vigsel och allt, så skulle jag icke ha sett snedt på dig derför, om han velat det. Men han ville göra dig till sin hustru och hålla af dig för hela lifvet. Det ville du icke—icke ha hans trohet, bara hans smekningar för stunden…»