Det invärtes raseriet förtog henne rösten. Hon tänkte sig om för att kunna finna ord liksom doppade i syra att fräta sig in på en ömtålig punkt i hennes själ. Hon skulle piska halfheten och ytligheten till blods genom hud och hull, hon ville pina denna kvinna med små glödande förolämpningar tills hon skulle vrida sig som ett såradt djur i blygsel och vånda. Hon hade lekt med hennes gosses hjerta, kastat honom igen ut i tomhet och köld. Och hon trodde sig sjelf vara oskyldig som förr, derför att hon icke gått öfver »det tillåtnas» yttersta gränslinje!
Men modern hade svurit att denna lek skulle lemna efter sig annat än oblandadt nöje och i den stelnade blicken, som förskrämd riktades emot henne, såg hon att slagen träffat.
»Jag trodde att jag höll af honom», sade den unga sakta.
»Hälft och ljumt, ja! Flirtation och samlarvurm! Du kunde timvis gömma dig in i hans famn—ja—och nu är han dig främmande—efter en månad! Nu gömmer du dig kanske till och med—på försök—in i en annans famn; det är så angenämt—och man kan gå från den enes armar i den andres—i evighet—bara man aldrig går öfver gränsen. Man kan få en hel rad af älskare utan att någonsin ha älskat en enda. Man har icke mer ansvar än en hundvalp, som låter stryka sig på ryggen af alla förbigående! Men med det slags kvinnor har jag ingenting gemensamt! Det har jag skrifvit till William och det kommer han aldrig att förlåta mig.»
Fru Zimmermann reste sig upp.
Harmen och den sårade stoltheten hade torkat tårarne ur Almas ögon. De båda kvinnorna, som för så kort tid sedan känt sig som mor och dotter, sågo hvarandra nu i ögonen med trots och hat och vexlade ett handslag kallt som is.
TRETTONDE KAPITLET.
Fru Zimmermann hade allt i ordning till afresan men ville först afvakta sonens svar på hennes bref.
Det dröjde.
Hon började nästan tro att han blifvit alltför upprörd för att kunna skrifva strax och att han väntade för att icke skrifva i vredesmod.