»Min mor.
Jag fick ditt bref i dag; och jag sätter mig strax ner att besvara det.
Jag känner din varmblodiga natur i hvarenda rad och jag ser den kränkte hedningens förtviflan öfver främlingen, som kommit in i hans helgedom med skor på fötterna och låtit sina blickar glida med likgiltighet öfver allt det, som hedningen dyrkar och älskar. Jag förstår att du måste hata henne, främlingen, ty du kan icke hata mig, som förde henne ditin.
Men huru skulle detta kunna såra mig? Hur skulle jag kunna såras af ett bref deri hvarje bokstaf andas din obändiga naturs gränslösa tillgifvenhet för mig, som aldrig gjort ett grand för att förtjena den.
Hur kunde du tänka så smått om mig? Skulle jag inte kunna förstå hur grannt och fritt det är när åskbyn drager öfver slätten, blixt på blixt slår ner och tänder gårdarne rundtomkring? Skulle jag inte kunna uppfatta att det är stort och vackert när du är just sådan som du enligt din natur måste vara—hur mycket af det, som är det finaste och bästa i ett menniskosinne, der döljer sig under vildens obändiga smärta och vrede? Då vore jag inte värd att kallas din son.
Men jag ser henne i ett annat ljus än du. Jag tillhör samma generation som hon—de halfva känslornas generation. Derför har jag lättare att förstå henne.
Du bedömer henne som var hon en fallfärdig karaktär, liksom du sjelf; men hon är endast ett skröpligt litet femininum. Och denna skröpliga lilla tingest hade fattat ett så rörande förtroende till dig; hon tyckte att hon kunde säga dig allt—du skulle alltid förstå henne. När hon så trodde att vår vackra dröm var förbi kom hon strax och lade hemligheten i dina händer. Det gjorde nog ondt, när du stötte henne bort. Det var som att taga religionen från ett barn—ty hon trodde på din allvishet och godhet som på Gud Faders i himmelen.
Du stötte henne bort derför att du älskar mig—så ensidigt, men så helt och varmt. Hur vill du att detta lilla barn skall förstå det? Hon känner det blott som om du varit grym och elak emot henne.
Du menar att hon ingenting gett mig, hon tycker det också sjelf och ändå—Jag har så mycket att tacka henne för.
Jag var en förtorkad växt och hon var det lifgifvande vattnet. Hvad vet regndroppen hvar den faller? Tyngdlagen drifver den nedåt och solen värmer—och den torra jorden dricker den.