Jag var en domnad fisk, som legat länge på landbacken och som nu vräkts i sjön. Nu längtar jag efter att arbeta. Jag vill ta ett nappatag med Vår Herre—lifvet. Få se om jag legat för länge på land!
Du har ofta sagt, att jag behöfde, att lifvet grep fatt i mig riktigt hårdt. Men jag var en reflekterande fisk, som hade svårt att fastna. Hade för mycket af kallt förstånd och för litet af varmt och friskt blod. Nu käns det som kunde jag bli menniska igen! Nu känner jag att jag lefver. Det är hennes verk, fast hon icke vet deraf.
Du säger att hon intet gett mig. Är det ingenting att hon gett mig dig? Glömmer du att det var genom henne förkonstlingen smälte? Jag skulle aldrig ha kommit dig så nära som nu, om hon icke korsat vårt lif. Och du säger att du hatar henne! Kära, älskade mor—tror du jag någonsin skulle kunnat taga på de ömma strängarne i din själ mjukt och fint med förståelsens varsamma händer om inte hon gjort mig ung och vek? Skulle vi så kunna hata hennes minne, du och jag?»
Hon lät brefvet sjunka. Ja, han hade rätt; han hade alltid rätt. Han var fin och god och ädel, hennes käre, vackre gosse. Och hon sjelf var låg och elak, med ett obändigt sinne, som aldrig kände för andra och som aldrig kunde resignera.
Återigen blef rummet henne så underligt instängdt och tryckande; återigen tog hon ytterplaggen på sig och gick ut i den stilla kvällen.
Men hur annorlunda var icke hennes stämning nu.
Hon såg omkring sig med öppen blick; och allt hvad som speglade sig i den var så melankoliskt vackert. Himlen var blå och på de öfversta hustaken och skorstenarne sken solen ännu med en glans i gull. Luften var fylld med dofter af svällande knoppar och från ett hus der hon gick förbi, blåste en messingsorkester en af Bellmans sånger.
Hon vandrade fram och tillbaka i Lundagårds gångar, utanför det gamla bibliotekshuset, som alltid kom henne att tänka på en tysk medeltidsstad, under dessa åldriga träd der hon när skymningen sänkte sig, nästan trodde sig skola få se en Faust och en Margaretha hand i hand.
Öfver allt låg det en ro, som kom hennes hjerta att vekna och längta. Och om och om igen ljödo brefvets uttryck i hennes minne likt sorgsna folkvisetoner.
Det låg något af resignation i sjelfva luften omkring henne: i folkets skaplynne, i arbetarnes tröga pligttrohet, der de ännu sutto kvar, knackande på sina stenblock; i studenternas stilla samspråk, der de två och två eller ensamme vandrade framåt som gamle män—öfverallt detta: att nöja sig, böja sig, finna sig. Svårmod och resignation—öfverallt detsamma. När hon gick här i denna omgifning förstod hon sonen bättre än någonsin.—Han skulle aldrig resa sig i trots mot detta lilla barn, som sade sig icke älska honom, men som ändå ville hålla honom kvar som en leksak. Skulle hon sjelf då se honom glida undan? Skulle hon stå ensam som en barnlös moder?