Om och om ljödo brefvets uttryck som veka mollackord hvilka målade för henne bilden af ett litet blondt hufvud och väckte hos henne ett oemotståndligt begär att öppna sina armar och sluta detta dåraktiga lilla hufvud mot sitt bröst som förr. Utan att ens ha haft någon öfverläggning med sig sjelf vände hon tvärt i en af gångarne. Stöta bort eller draga till sig, det låg henne lika nära, ty båda delarne var att handla. Resignation, med händerna i skötet, var det enda som var henne främmande.
Hon ringde på den lilla tamburen och det var Alma sjelf som öppnade.
»Vill du komma till mig ett ögonblick?»
Det var nästan mörkt derinne men det »ja», som följde på frågan hade tonfallet af en glad häpnad.
»Kom strax då. Jag går i förväg upp.»
Fru Zimmermann skyndade bort utan att vänta. Hon skulle icke kunnat uthärda att ha ett samtal med Alma dernere i hennes eget rum; det var som om hvarje småsak der skulle kasta tillbaka de ord af hat och förebråelse, som de indruckit; eller det var som om hatet måste vakna på nytt i denna omgifning.
Det dröjde icke många minuter innan Alma kom.
Men när de stodo der midt emot hvarandra, räckte hvarandra handen och letade efter något att säga hvarandra, då kände de hur oåterkalleligt allt brustit.
»Sitt ned», sade den äldre, konventionelt och dödt.
Alma satte sig. Hon väntade på en afbön, men den kom icke; fru Zimmermann väntade på ett enda tecken af den fordna vekheten, men det kom icke heller.