Nu kunde hon icke fortsätta längre. Hon kände att alla hennes ord skulle studsa platta tillbaka mot denna sårade fåfänga. Hon krympte sig af förödmjukelse öfver att icke kunna återhålla sina tårar inför denna halfva lilla varelse, som i deras utbrott icke skulle se annat än en svaghet, öfver hvilken hon sjelf triumferade.
Fru Zimmermann hade kastat sig på stolen och gömt ansigtet i sin näsduk. Nu reste hon sig. Hållningen hade återfått sin stelhet och med en rörelse af beslutsamhet stoppade hon näsduken i fickan medan hon återtog sin vandring.
Alma satt kvar, liksom väntade hon ännu. Men der kom intet mer och tystnaden som följde var icke en paus, det var ett svalg fullt af kall ovänlighet.
»Hvad känner du sjelf?» sade modern med en röst som återfått hela sjelfbeherskningens öfverlägsenhet. »Är du ond eller är du ledsen?»—Orden hade nästan en klang af åtlöje.
»Jag är hvarken det ena eller andra—tror jag.»
»'Hvarken det ena eller det andra—tror jag!' Ja, det är nyckeln till hela din karaktär.»
Den unga flickan reste sig. »Farväl», sade hon.
»Farväl. Och lycka till med den näste! Men akta dina ögon ifall han har en mor!»
Hon stängde dörren efter sin gäst. Så återtog hon sin vandring och tårarne störtade åter fram i frihet.
Hon skulle aldrig kunna motsäga sin son deri, att detta icke var ett täckt litet ansigte; och hela hennes egen tillgifvenhet skulle icke väga så mycket i vågskålen som ett enda litet fjun af detta silkesfina blonda, hår.