Äfven hon måste resignera.
* * * * *
Efter återkomsten till Stockholm fick fru Zimmermann bref från sin son. Det var helt kort och modern tyckte att det bar en prägel af tvång.
Köpenhamn den 20 maj.
»Min mor.
Alma och jag ha träffats. Jag hade skrifvit och frågat om hon ville komma på en dag och så kom hon.
Det var så annorlunda här mot i Lund. Det var som om hon lemnat småstadsluften och dammet kvar derhemma. Hon kände det, hon visste det och hon led öfver att behöfva resa.
Hon håller ändå af mig—ibland. Det kan glimta fram en sekund medan hon lägger sitt hufvud intill mitt bröst. Då är hon lika sann som när hon sedan säger att det aldrig varit någonting.
Jag begär inte att du skall hålla af henne; jag vill bara sjelf vara fri. Om jag älskar henne vet jag inte, bryr mig inte om att grubbla deröfver. Men jag vill vara hennes vän. Jag vill att hon skall kunna komma till mig som till en gammal farbror, lägga sitt hufvud intill mitt bröst och anförtro mig hur elakt lifvet är. Och farbror skall taga fint på barnets känslosträngar med en gammal intelligent mans förstående hand.
Och så, kära, älskade mor, trycker jag din hand, hårdt, hårdare än vanligt och säger farväl till härnäst. Om ett par dar reser jag från Köpenhamn och lägger mig nånstans i en af krok af verlden; och innan du ser mig igen hoppas jag ha ett dugtigt stycke arbete gjordt.»