Det var ett underligt intryck hon fick af detta bref. Bäst att icke träffas, bäst att skiljas. Ja,—bäst så tänkte också hon.
Hon hade stött hans afgud i stoftet. Hans läppar kunde tala om förlåtelse, hans hjerta aldrig. Det skulle alltid sitta kvar liksom en brodd af misstro; nu skulle lögnen komma in mellan dem. Då ville hon hellre gå sin väg, ensam ut i den vida verlden. Verlden var så stor, der fans nog rum för dem alla—alla tre—utan att de behöfde korsa och förbittra hvarandras lif.
Så hade då hennes blinda kärlek fört henne hit—ut i den yttersta ensamhet.
Bäst att icke träffas. Med sina starka händer skulle hon alltid gripa störande in i deras stämningar. Hon skulle fordra fasthet och verklighet der de kunde nöja sig med sköra obestämda drömmar—Men för dessa starka händer och detta okufliga verklighetssinne skulle det väl finnas ett arbete i någon vrå af verlden—ett ensamt och hårdt arbete, som kunde passa för dem att taga fatt på.
* * * * *
Det var en vecka derefter. Hafvet låg slumrande stilla med ljus hvitaktig metallglans. Himlen var blå och molnfri, längst borta kantad med litet solröksdis, der kusten försvann.
En grupp af herrar och damer stodo i aktern under flaggan, som hissades till helsning åt en förbipasserande ångare, och kastade brödbitar åt giriga måsar, hvilka grepo dem i vattenbrynet, som de sopade med sina glänsande vingar.
Ensam, midskepps, stod en svartklädd kvinna. Hennes mörka ögon stirrade på kusten, hvilken skymtades som en smal strimma genom solröken. Hon knäppte samman sina händer och stirrade ännu dithän, fast tårar skymde hennes blick. Hon gick i landsflykt utan afsked; hon hörde till en generation, som måste gå, för att lemna plats åt det skeptiska, blodlösa slägte, som dock har ungdomens rätt att lefva och vara till.
Kampen var slut.