»Nu idealiserar du också mig », sade han skämtsamt. »Ni kvinnor idealisera oss alltid.»
»Kanske är det vår natur—och den skall man ju följa! Eller kanske behöfs det.» Hon sade det i skälmaktig ton i det hon böjde sig ned öfver sitt arbete. Men något af leendet stannade kvar öfver ansigtet, som ett dröjande solsken.
Sonen satt och såg på henne. Denna främmande kvinna, som var hans mor, hade gjort ett underligt intryck, som han icke kunde värja sig för. Han greps af ett häftigt begär att lära känna henne till botten: hennes tankar, hennes väsen, de hemliga skrymslena i hennes förflutna—hennes karaktär.
Det förekom honom, som egde denna kvinna just det, som han alltid saknat: jemvigten mellan att vilja och att kunna.
»Du verkar som ett medeltidsporträtt af en verklig mästare», sade han sakta, med ett helt annat uttryck i rösten än det vanliga. »Du kan bli gammal och trasig, men aldrig banal.»
ANDRA KAPITLET.
Det duggade smått och i gasljuset glänste de våta bladen på buskar och träd, gulnande blad, vissnande, dödsdömda.
Snedt öfver Kungsträdgården förbi Molins fontän kom William Zimmermann gående med händerna i öfverrocksfickorna och käppen under armen.
»Hvart ska' du styra i väg, om du får rå dig sjelf?» sade en röst bakom honom och en hand stacks under hans arm.
»Åt katrinahållet.»