Han behöfde icke vända sig om för att veta hvem det var, dertill kände han för väl Karl Hedströms röst. Men han kastade i alla fall en igenkännande nick åt sidan.
»Ämnar du gå hela den långa vägen?»
»Ja, det är skönt att få röra benen. Det går så lätt att tänka, när man marscherar.»
»Det är längesedan man såg dig.»
»Ja, jag skulle ju försöka göra någon nytta; och så har jag kommit i vana att gå till min mor hvar kväll, när jag inte är på teatern. Hon har sådana präktiga stolar—det är en sådan hvila att sitta i dem. Jag önskar jag hade ett par af dem hemma hos mig.»
»Är det bara för stolarnes skull du går dit?» sade Hedström leende.
»Jag vet inte. Någonstans ska' man ju gå, när man blir trött af sina egna fyra väggar och nu är detta det nyaste. För resten får man lätt vanor ifall man inte aktar sig. Jag skall se till att bryta af det här.»
»Hvarför det?»
»Jo, det är inte nyttigt med vanor. För resten märker jag att hon lägger an på mig—fint gör hon det, förstås, men det undgår mig inte. Hon yrkar alltid på att jag skall känna mig fullkomligt fri och inte komma utan när jag har lust, men jag känner det ändå som ett slags anspråk och den känslan måste jag afskudda mig.»
»Såå? Hvad tycker du för resten om henne?»