»Bra. Hon är en originell företeelse och hon intresserar mig. Har du aldrig sett henne?»
»Jag såg en skymt af henne vid bangården—du mins…»
»Hon är lustig. Det är någonting af urmenniska hos henne, någonting kraftigt och bastant. När hon rör sina armar är man alltid rädd att kläderna ska' spricka. Om jag vore bildhuggare skulle hon få stå som modell för mig—till en barbardrottning… Och så är der något så helt och samladt i hennes själslif, något som tycks höra hemma i en annan tid än vår. Hon grubblar aldrig, plockar aldrig sönder något, är aldrig osäker och villrådig. Detta är detta för henne. Förr var hennes man medelpunkten i universum, nu fruktar jag att det blir jag. Hon kan inte dela sina känslor, hon skänker det alltsammans åt en. För öfrigt är hon en menniska med ett ytterst modernt och frigjordt tankelif; och det drager mig till henne. Hon har sett mycket och erfarit mycket—man kan tala med henne om allt. Och trots sin barbarkvinne-natur har hon något af detta känsligt fina, som gör att minsta skiftning i ens stämning genast uppfattas. Ja. Och så är hon något af ett stort oreflekteradt barn; jag har hört henne skratta ett par gånger och det var något så frigörande och förfriskande. Hon skrattar så hjertegodt och grundligt som hade hon en stor, djup fond af lifsglädje inombords. Men när hon blir allvarsam är det som om hela verlden vore svart och död för hennes ögon. Hon är så olik dig och mig och alla de andre: hon har en sådan afundsvärd omedelbarhet.»
»Hvilken lofsång!» skrattade Hedström vid tanken på deras samtal i Centralstationens vestibul. »Hon är således ingenting af allt det der, som du var så rädd för?»
»Jo, det är inte så utan ändå—i vissa fall. Det oregelbundna, kringflackande lifvet har satt sitt märke i henne. Man tycker sig se museiförestånderskan ibland—i något ofint som plågar mig. Hon som är så elegant och ser så distinguerad ut på gatan eller bland främlingar, hon kan inte låta bli att gå slarfvig i sitt hem. Hon, som förstår att ordna allting så stilfullt och dekorativt, låter dam ligga i vrårna och har dam på sina kläder. Hon kan vara ovårdad, rufsig, trasig till och med. Hon har försökt öfvervinna det der sedan hon märkt, hur jag plågas af det; jag ser hur hon strider emot det—men det är våld på sina vanor och på sin natur. Och så—tänk dig!—så har hon ändå de mest vårdade händer, jag någonsin sett; stora, vackra händer, som man inbillar sig kunde höra till en antik kolossal-staty, men som ha styrka nog att föra en smedslägga. Sådan är hon.»
»Jag skulle gerna vilja göra hennes bekantskap.»
»Du kan ju följa med mig nu.»
»Tack. I kväll har jag inte tid. Jag ska' ner i tryckeriet.»
»Nå så en annan kväll då. Gå bara dit upp och fråga efter mig.»
»Ja, det ska' jag göra. Adjö med dig så länge.»