»Adjö.»
När Wille en stund derefter steg in hos sin mor fann han henne sittande vid skrifbordet i salongen.
»Det tycks icke gå att få några elever i språk», sade hon och såg upp medan hon stödde händerna mot den öppna skrifbordslådan, der hon vändt upp och ned bland papperen. »Jag är för okänd och det fins för många, som ge lektioner. Men rysk literatur lär ju vara på modet här liksom i Paris. Jag skall se till att få öfversättningsarbete.»
»Det går inte. Det är inte nog med att kunna det främmande språket, man skall också kunna sitt eget.»
Hon smålog.
»Tror du icke jag kan det?»
»Åhjo, såder hjelpligt, till husbehof. Du talar så grammatikaliskt korrekt att det riktigt är rörande—du näns aldrig ens säga inte, utan säger alltid icke—men allt det der är inte nog. Det är något som heter stil…»
»Hvad jag inte har kan jag arbeta mig till.»
Han gjorde en axelryckning.
»Ja, du har åtminstone energi», sade han, men i sjelfva tonen låg der ett undertryckt tvifvel.