»När han läste hvad jag skrifvit.»
»Så-å. Hvad skref du då? Tankar? Stämningar?»
Det låg en uddfin satir öfver det sätt på hvilket han uttalade de sista orden. Hon märkte det och log.
»Nej. Jag är inte en vanlig sentimental liten småstadsfröken. Mina anteckningar äro inga utgjutelser; de likna mest en målares raskt utkastade skizzer. Abstrakta funderingar ligga inte för mig. Men jag kom ju i beröring med en massa menniskor i olika land och det plågade mig att sjelfva rikedomen af stoff skulle göra det omöjligt för mig att kvarhålla allt i minnet.»
Han nickade ifrigt bifall till denna uppfattning.
»Ja, det är just det», sade han. »Man upplefver så mycket och det mesta går förloradt.»
»Ja. Och när jag var ensam var det mig ett slags sällskap att skrifva. Det var som att samtala med någon, som icke var närvarande…»
Hon teg ett ögonblick och såg hastigt och skyggt upp på sonen, men han märkte icke att hon här gjorde ett afbrott i sin tankegång.
»Jag har ett utveckladt språksinne», fortfor hon, »och det är mig ett nöje att få leka med satser och ordvändningar, som ett barn leker med ett stycke mjuk lera; det kan formas till allting, knådas ihop igen och formas på nytt.»
»Aha—då är det efter dig jag ärft mitt sinne för stil och form.»