»Professor?» upprepade han med en ton af missaktning—Perukstock?— tycker du det är det högsta?»
Hon svarade icke utan fortsatte.
»Hans ställning som egare af ett anatomiskt museum var icke något som passade för hans personlighet, derför sökte han gerna bort från allt det som band honom till ett lägre trappsteg än det, till hvilket han hörde. Hans beläsenhet, hans beresthet och hans otroliga förmåga att vinna menniskor gjorde att han hade många vänner—framstående män—och han korresponderade gerna.»
»Nå! Det stämmer med den föreställning jag gjort mig om honom.»
Det låg en nyans af vanvördnad i sonens ton. Hon såg på honom som om hon icke rätt förstått hvad han menade. Så fortsatte hon:
»Men att vara fängslad en timme vid skrifbordet skulle ha gjort honom tokig. Det var omöjligt för hans kvicksilfvernatur att vara stilla. Han måste byta plats, vara fri öfver sina armar som öfver sina tankar.»
»I den punkten förstår jag honom!» sade sonen med öfvertygelse.»
»Derför blef jag hans sekreterare och deraf har jag också mina språkkunskaper. Han talade främmande språk med lätthet, men hade aldrig tålamod att lära sig skrifva dem korrekt. Det måste jag.»
»Och han borde ha blifvit vetenskapsman—lärd—per—professor!» citerade sonen med ett vanvördigt litet skratt.
Nu förstod hon hvad han menade.