Det var tredje kvällen just vid den tiden då han brukade komma. Hon gick fram och tillbaka i salongen, räknande kvart efter kvart. Det föreföll henne som om hänglampan höll på att slockna, som om tystnaden var förebud till en evig natt med tomhet och glömska. Hon måste se upp på väfnadernas och broderiernas brokiga mönster för att öfvertyga sig om, att ljusskenet icke tynade af. Nej, det var hennes egen döda, tunga sinnesstämning som lade sig öfver hörselns och synens nerver.
Alltså, icke heller i kväll skulle han komma.
Hon kastade sig framstupa på en ottoman och borrade ansigtet in mot dess mjuka stoppning, medan hon tryckte knutna händerna mot sin panna. Hon snyftade icke, det var jemmerskrän, vilda rytanden af smärta som hon kväfde i kuddarne.
På hennes obändiga natur med dess intensitet i alla känslor verkade denna vildhet i utbrottet som en lisa.
Det ringde på klockan der nere. Hon satte sig hastigt upp och lyssnade.
Kunde det vara han som ringde. Men han hade ju nyckel till entréen.
Det låg veck mellan ögonbrynen och den sträfva luggen stod uppstruken från pannan. Det var som hade de skarpa ögonen och den halföppna munnen gjort gemensam sak med hörseln för att uppfånga minsta ljud.
Så sprang hon hastigt fram till spegeln och ordnade sitt hår. Der hördes steg från trappan.
Ett ögonblick derefter knackade det på dörren.
»Stig in!»