»Ursäkta!… Mitt namn är Hedström», sade en lågmäld röst, som i sjelfva sin klang hade något af välvilja och undfallenhet.
Fru Zimmermann såg på den nykomne, en lång, smal, ung man med helskägg. Hennes ansigte var så lugnt och kallt och tillmötesgående som om aldrig en sinnesrörelse dragit fram deröfver. Endast handen, som stödde mot bordet, skälfde starkt; men det kände blott hon sjelf; gästen såg det icke.
»Jag är fru Zimmermann. Är det mig ni söker?» sade hon med sin djupa, lidelsefria altröst.
»På sätt och vis, ja. Jag träffade Wille häromdagen på gatan och han föreslog att jag skulle söka honom här en kväll. Jag ville gerna göra er bekantskap.»
»Det gläder mig mycket att ni kom.» Der var en hjertlighet i ton och sätt, som gjorde henne helt förändrad. All stelhet var med ens försvunnen.
»Ni är en af Williams vänner?»
»Ja. Jag är nog den han är mest tillsammans med», sade gästen stillsamt i det han slog sig ner på den sittplats hon med en rörelse af handen anvisat honom. »Vi trifvas så godt med hvarandra. Det kommer sig kanske af att vi äro så olika.»
»Ni har säkert känt honom länge?»
»Sedan han kom till Stockholm.—Det är nu tre år sedan.»
»Jag tror nog han nämt ert namn någon gång; men han är icke mycket meddelsam.»