»Nej. Vill man veta något af honom får man dra det fram med en tång—så vida han inte är särskildt i stämning—och det händer inte ofta.»
Der låg i sjelfva det sätt, på hvilket han talade om William, något som med ens eröfrade moderns hjerta.
»Är han lika sluten mot er som mot—mot andra?» afbröt hon sig.
»Han är visst sluten mot alla.»
Inom sig skakades modern af en nervös ifver. Om hon kunde vinna denna menniska var det som att få en sidodörr öppen till sonens egen verld, som han tycktes hålla så omsorgsfullt tillsluten för henne.
»Han förefaller så allvarsam», framkastade hon som en likgiltig anmärkning. »Eller rättare: hans skämtsamhet har ingenting af ungdom och glädje.»
»Nej. Jag tror aldrig han varit ung. Han var tjugutvå år när vi träffades först och redan då hade han sin typ färdig.»
»Sin typ?»
»Ja. Jag menar detta kalla, försmädliga…»
»Tror ni det är konstladt?» frågade hon hastigt i det hon såg upp.