»Konstladt är kanske inte rätta ordet. Det är hans sätt att vara. Vi nutidsmenniskor ha ju alla ett med omsorg utarbetadt sätt att vara. Hvar och en väljer förstås det han anser bäst i öfverensstämmelse med sin natur.»
»Tror ni då han af naturen är sådan?»
»Nej. Snarare motsatsen. Jag tror att han i sjelfva verket är sällsynt vek och blödig—och att han valt sin mask derför, att den skyddar.»
»Tror ni han haft någon sorg?»
Hennes stora hand hvilade på bordet och hon betraktade uppmärksamt en liten fläck på dess skifva. Hon gned den af med fingret utan att se upp.
»Antagligen har han haft det. Det ha ju alla. Kanske har den satt djupare märke i honom än i andra; men det vet jag ingenting om.»
»Ni anar heller ingenting?»
»Nej. Han håller allting för sig sjelf. Han är så van att vara ensam.»
Der flög en skyggt forskande blick fram under moderns sänkta panna. Det var som om hon misstänkt att den talande haft en dold undermening i sina ord, men hans ansigte hade intet som tydde härpå. Det hade samma välvilliga, undfallande uttryck som förut.
»Ja, det är olyckan», sade hon blott.