Men strax derefter kom det, som en ångest, man icke kan hålla tillbaka:
»När jag icke såg honom trodde jag allting var bra…»
»Det hade kanske inte hjelpt om ni varit med honom», sade vännen, som förstod hennes tankegång.
»Hvem vet? Han sade för ett par dagar sedan att han var lam invärtes. Det gjorde ett så tröstlöst intryck på mig—hans mor. Han har mist förmågan att hålla af någon och tomheten sen allt är slut är det enda han har kvar. Det är en ungdom utan drifkraft—en sommar utan sol— Jag fruktar att hans möjligheter aldrig skola slå ut…»
Hon tvärtystnade, ur stånd att fortsätta.
»Ja det ligger som en tyngd öfver honom, hämmande, förkväfvande. Han kan inte arbeta.»
»Åh, men något gör han väl. Han är ju teateranmälare.»
»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.»
»Nå men novellerna—och teaterpjesen?»
»Ja, det är ju det han lefver på—förstås. Jag menar, det är det som gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne under det första året han var här.»