»Han skrifver ju på en roman nu.»
»Han vill, men han kan inte.»
»Hvarför icke?»
»Ja, det är inte så godt att säga såder precist. Han vill ju hålla alla menniskor borta så att ingen skall märka hur det är fatt. Det är väl heller ingen mer än jag som anar det och det är naturligtvis bara en gissning.»
»Är han utan talang?»
»Nej, långtifrån. Men jag tror att han spelat sin roll af känslolös så länge, att han håller på att stelna invärtes. Han märker det sjelf—och det pinar honom obeskrifligt.»
»Jag har sett att han ständigt pinas af någonting. Han har ingen ro. Nu förstår jag—han känner hur han förtorkar. Det måtte vara förfärligt!»
»Han är ju ung ännu», sade den främmande, liksom för att trösta. »Ännu kan allt bli annorlunda.»
Fru Zimmermann förde samtalet in på andra ämnen. Hon fick veta att hennes gäst var tidningsman—en af de många som gifvit ut berättelser. Och hon kom nu tydligt ihåg att William yttrat om honom: »Han hör till literaturens underklass. Men jag tycker bra om honom.»
De talade om en utrikesresa, som herr Hedström gjort för några år sedan, innan han var gift. Han dröjde med en så innerlig belåtenhet och stolthet vid minnena från den resan; man kunde märka att det var hans lifs stora händelse. Fru Zimmermann hade besökt alla de platser han talade om. Hon hade i allmänhet lefvat der längre tid och hon kände dem ut och in. Han var så glad öfver att få någon att utgjuta sig för, någon att tala med om detta, som var hans lifs hufvudtilldragelse. Det kom en egendomlig värme öfver honom och han blef ogenerad i sitt sätt som om han varit en gammal bekant.