»Vill du komma till mig på en kopp kaffe eftermiddag?» frågade han. »Jag har ett par vänner hos mig».
Modern hade hoppats att han skulle tillbringa dagen hos henne, att de skulle ha ätit en liten festlig middag tillsammans på tu man hand, med ett glas godt vin. Hon vågade sig emellertid icke fram med sin inbjudning nu, utan svarade i stället genast ja till hans.
»Du blir ensam dam—törs du?» fortsatte han i en lindrigt sarkastisk ton, men med en anstrykning af godmodigt skälmeri.
Törs! Om hon tordes gå till sin egen son!—Jo tack, hon skulle nog komma.—
Han hade arrangerat det så festligt som möjligt med kulörta lyktor och en stor röd lampskärm. Det var en dämpad och varm belysning och der såg trefligt ut. Tre unga män sutto vid bordet när hon trädde in. William tog emot och presenterade. Den ene var herr Hedström, den andre en blek konstkritiker med binocle och den tredje »herr Wahlberg, snobbfrö och artistämne—idiot för resten». Det var den långbente individen hvars mun icke räckte till.
William bjöd på kaffe, riktigt starkt och godt kaffe. Han hade sjelf varit ute på förmiddagen och köpt ett halft skålpund af det bästa han kunde komma öfver, och han hade uttryckligen förbehållit sig att värdinnan utan hänsyn till sina egne principer för kaffekokning skulle lägga det alltsammans i kitteln. Han ville prestera ett riktigt öfverklasskaffe. För öfrigt bestod kalaset af en flaska Maraschino och ett franskt päron pr man.
»Litet men godt, det är min hufvudprincip», sade han.
Det blef ett riktigt trefligt litet kafferep, alldeles i fru Zimmermanns smak. Der var en frihet från tvång, som verkade behaglig. Hon märkte att hennes närvaro icke på minsta sätt utöfvade något tryck på sällskapet och detta gaf åt hennes sätt en uppsluppenhet, som hon icke känt på mycket länge.
»Hvad du är vid godt humör i kväll!» sade sonen.
»Det käns så skönt att få vara menniska», svarade hon. »Det här är ju nästan icke som om det vore Stockholm».