»Jag kan inte fatta att det kan vara din mor, gamle», sade konstkritikern till William.
»Naturligtvis», replikerade Wille godlynt. »Det hör ju inte till ditt fack.»
»Nej, men det är också ett fenomen, att en gubbe har en så ung mor.»
»Hvar har ni er fru?», frågade fru Zimmermann herr Hedström. Han såg en smula förlägen ut. »Hon är hemma, sade han till sist!»
»Hon törs inte gå med till en så erkändt omoralisk ung herre, som Wille Zimmermann», upplyste herr Wahlberg.
»Åh—törs…» protesterade herr Hedström saktmodigt, men man kunde se på honom att den andre träffat hufvudet på spiken.—
Hänpå aftonen följdes hela sällskapet åt till Grands grop, der man superade. Och klockan var nära tolf när fru Zimmermann, eskorterad af unga herr Wahlberg, stod utanför sin egen port på Söder.
Herr Wahlberg hade gjort sig så angenäm som möjligt på hemvägen; och när han räckte handen till afsked sade han:
»Jag skulle väl inte få lof att göra en visit en af darna för att få fortsätta bekantskapen?»
»Jo, gerna. Ni är välkommen.»