Hon hade ingenting emot att odla bekantskapen med herr Wahlberg; tvärtom. I sitt stilla sinne hade hon gjort upp en plan att draga Williams närmare umgängesvänner till sig, att öppna sitt hus på vid gafvel för dessa hemlösa fåglar och om möjligt bereda dem en samlingsplats, der de kunde mötas nar de kände behof att få språka och umgås efter slutadt arbete.
»Det är en stilig mor du har», sade Pelle Wahlberg till William, »fan så stilig morscha! Styf i färgen! Tror du inte jag skulle kunna få måla hennes porträtt?»
Några dagar senare kom den lilla fru Hedström på en förmiddagsvisit till fru Zimmermann.
»Är inte Karl här?» frågade hon strax liksom om hon var ängslig att vara ensam.
»Nej, men vill ni icke stiga in ändå.»
»Jo tack, då kommer han. Vi kom öfverens om att träffas här.»
Samtalet gick trögt; det var ondt om anknytningspunkter och den lilla frun var alltid så hjelplös när »Karl» icke var närvarande. Fru Zimmermann talade om hur trefligt de hade haft i hvarandras sällskap för några aftnar sedan, hon och William och herr Hedström och två andra af Williams vänner.
»Hvarför kom ni icke med?» frågade hon till sist.
Den lilla frun rodnade och slog ner ögonen. »Jag fick inte lof för Karl», sade hon.
»Karl tyckes vara en tyrann», skämtade fru Zimmermann. »Jag skall minsann lexa upp honom när han kommer.»