Hon spratt till och skiftade färg.
»Hvilket knep?» sade hon.
»Hvilket? Tror du inte jag förstår hur väl allt var uträknadt! När jag kom uppför trappan stod dörren till dubletten halföppen—bara lite grand på glänt så att det skulle se ut som en vårdslöshet.»
Han såg på henne med en bakslug och elak glädje öfver att kunna följa hvarje tråd i hennes tankegång.
»Jag gick naturligtvis in—det kunde du nog förstå att jag skulle göra… Jo, det är ett vackert litet ungkarlsbo, vackert nog att fånga den som inte är på sin vakt.»
»Fånga? Hvad talar du om?»
» Mycket vackert», fortfor han liksom för att förlänga njutningen af sina elakheter genom att minutera ut dem i så små portioner som möjligt—»det innersta i synnerhet är ett mästerstycke. Utsigten först och främst—öfver den glittrande strömmen, öfver staden som ligger der nere lik en stor terrass med ljus och lyktor—alldeles samma utsigt som häruppe-ifrån—den jag från början afundats dig. Och der i det innersta rummet behöfver man bara lyfta ögonen från sitt stora vackra skrifbord—och den ligger framför en. Och så rummet med hvilstolar och draperier, chäslong och bokskåp… Ingenting fattas… Mer än fågeln i buren, förstås!»
»Hyresgästen, menar du»—det sades i en iskall ton—»åh han kommer nog. Jag skall annonsera mellan jul och nyår.»
Hon var en smula blekare än vanligt, men fullkomligt lugn. Sonens sarkasmer tycktes hvarken framkalla vrede eller ledsnad. Hon kastade dem blott ifrån sig med en främmande afvisande stolthet.
Men just detta retade. Det var liksom en förödmjukelse för honom i det.