»Kan det aldrig bli nog med hyckleri!» utropade han. »Vill du neka till att det var för mig du inredde rummen?»
»Nej, jag nekar icke till förbrytelsen», sade hon med en ansats till humor, som dock strax försvann. »Men du vill icke ha dem. Ja—så hyr jag ut dem till någon annan. Voilà tout. Det är ingenting att tala om.»
»Och du tror att ett sådant intryck strykes bort lika lätt som det kommer? Om du visste hur vidrigt det är mig—detta att du jemt skall söka draga mig till dig och hålla mig fast! Hvilken motvilja, hvilken leda jag får för dig!»
»Ar det så? Låt oss då gå hvar åt sitt håll. Den saken är enkel», sade modern i det hon reste sig från bordet med ett lugn som stack alltför bjert af mot sonens bitande bitterhet för att kunna vara naturligt.
»Så säger du med munnen», fortfor han i det han förgäfves sökte anslå sin kallt sarkastiska ton. Men rösten darrade. Hennes synbara lugn verkade på honom som en förolämpning—som när man håller en spegel för ansigtet på en menniska när vreden förvridit hennes drag. Han blef besinningslös som en sårad tjur. Han rusade blindt framåt—framåt. Han kände ingenting, tänkte ingenting, hade blott en enda förnimmelse: att han måste rifva henne ut ur detta lugn, som tryckte honom likt en skam. »Men i ditt sinne vet du, att om du inte förifrar dig, om du bara behåller kallblodigheten, så har du ett öfvertag, så har du i sjelfva vårt rent animala förhållande af mor och son ett hemlighetsfullt band öfver mig, som jag inte skall kunna vrida mig ifrån. I ditt sinne ler du öfverlägset åt mina försök att stryka dessa band af mig. Du vet att om du bara inte förgår dig, om du bara är den oåtkomliga, lugna som aldrig tycks begära någonting, som endast är likgiltig, då skall jag inte kunna frigöra mig. Ah, du känner mig! Men du känner mig inte nog.»
Modern var blek ända ut på läpparne, ögonen hade svartnat som kol och hon grep hårdt om en stolrygg, men rösten var så djup och tydlig och lidelsefri som om hon talat till en flock besökande i sitt museum.
»Säg icke mer just nu»—och hon fäste de kyligt svarta ögonen på hans nervösa, rörliga ansigte—»låt mig behålla min sjelfbeherskning; det är bäst för oss båda.—Du kan få gå. Jag håller dig icke kvar»—hon slog ut med båda händerna, som för att visa att der icke fans några band—»och du kan komma igen, om du får lust. Vi äro då fria båda. Men säg icke mera nu!»
»Skall det betyda, att din vrede är så förskräcklig?» sade han hånfullt.
»Det skall betyda att jag är mycket häftig och att mitt tålamod har en gräns.»
»Du vill göra i den högre tragedien med ett ord sagdt», skrattade han försmädligt. Hennes kalla ton hade drifvit upp hans ursinne till kokpunkten. Till hvad pris som helst måste hon känna att han hade makt att såra denna osårbarhet, som förödmjukade honom mer än de bittraste ord.—»Men de stora passionerna ligga nu en gång inte för dig. Din jemna, borgerliga natur skall alltid skina igenom. Låt oss inte göra oss löjliga.»