Dagar kommo och dagar gingo utan att någon af dem gjorde ett steg till närmande. Hon hade visat honom på dörren och han blef borta. Dammet låg på kuddar och möbler—Molly tänkte aldrig sjelfmant på att taga det bort. Matmoderns klädsel blef vårdslösare än förut och hon kastade sig öfver sina ryska öfversättningar med den ängsliga fliten hos en menniska, som i arbetsbedöfningen ser enda möjligheten att framsläpa sitt lif.
Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimermann blef glad öfver att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen. Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte sin förvåning.
»Vet ni ingenting?» sade fru Zimmermann öfverraskad.
»Hvad då?»
»Vet ni icke att det kommit till en brytning mellan honom och mig?»
»Nej. Det har han inte nämt ett ord om. Hur kom det sig?»
»Det var en bagatell. Men jag kan icke uthärda hans hånfulla ton.»
»Det är tråkigt», sade herr Hedström. »Han stöter alla menniskor bort med det der.—Men det här ska' väl kunna redas upp. Jag vill tala med honom.»
»Nej, gör icke det.—Har ni någonsin varit ovän med honom?»
»Ja, i början. Men aldrig på sista tiden. Nu känner jag honom för godt och hans tjurskallighet generar mig inte. Der är ingenting ondt i den. Men på främmande menniskor…»