Det högg till inom henne. Främmande menniskor—hon, hans mor? Ja, det var det som var felet.
»Är han mycket långsint», frågade hon.
»Nej, inte alls. Han tar allting en bagatelle. Ingenting gör intryck på honom.—Vill ni inte att jag talar med honom?»
Var det möjligt, att han kunde taga det som bagatell, detta som vållat henne sjelf en så gränslös smärta. Hennes stolthet reste sig.
»Nej tack», sade hon afvisande. Han hade förstått henne så dåligt och kränkt henne så djupt att hon tvingats att visa bort honom. För henne var det icke någon bagatell; och hennes natur uppreste sig emot att företaga något som kunde se ut som ett närmande.
»Är det er afgjordt emot att jag talar med honom?»
»Ja.»
»Min man kunde annars så gerna», sade den lilla bleka frun som under samtalet suttit tyst och följt de andre med sina blå dufvoögon. »Min man och herr Zimmermann äro så goda vänner.»
Fru Zimmermann började tala om sina resor och herr Hedström spetsade öron som en gammal trumpetarhäst när han hör en hornsignal.—
När herrskapet sade farväl måste fru Zimmermann lofva att tillbringa en afton hos dem. Hon framställde dock som vilkor att de icke skulle föranstalta något sammanträffande mellan henne och sonen. I tysthet hoppades hon dock att de skulle bryta öfverenskommelsen. Men den alltför hederlige herr Hedström höll sitt ord.