En dag i midten af Januari mötte hon sonen helt oförmodadt på Norrbro.
»God dag», sade han tvärt och räckte henne sin hand. »Skall du gå hem till dig?»
»Ja. Vill du gå med?»
Frågan kom lika oöfverlagd, som mötet var oväntadt.
»Ja. Jag går med.»
Båda togo det som om de träffats föregående dag och som om ingenting ovanligt förefallit.
FEMTE KAPITLET.
Det led framåt vårsidan.
Fru Zimmermann hade fullt upp att göra. Hennes öfversättningar från ryskan hade börjat upptagas under strecket i en af hufvudstadens dagliga tidningar och de hade fallit allmänheten i smaken, så att hufvudredaktören förklarat sig vilja mottaga allt hvad hon kunde hinna med att öfverflytta.
Hon hade också kastat sig öfver arbetet med hela sin energi. Hon visste hvad hon ville och hon såg målet. Det var icke så mycket det ekonomiska resultatet, som lockade henne, fast hon å andra sidan var alltför praktiskt anlagd för att icke också det skulle spela en roll i hennes sträfvan. Hon visste att penningar var makt. Hon byggde inga luftslott, hängaf sig icke åt några fantasier; hon hade lagt sin plan kallt och nyktert och beräknat alla chancer; nu satte hon alla krafter in på att genomföra den.