Hon ville skapa sig en position, en position som stämde med hennes förmåga, hvilken hon icke öfverskattade. Hon ville blott arbeta sig till erkännande, som en samvetsgrann och duglig öfversättarinna för att i denna sin egenskap få tillfälle att stifta bekantskaper inom den literära verlden; med ett ord: hon ville med sitt eget arbete skaffa sig tillträde till sin sons umgängeskrets.
Hvilka planer som för öfrigt knöto sig till denna sträfvan hade hon ännu icke gjort klart för sig sjelf. Detta var det första och detta var hon redan på god väg att nå.
Hennes egen personlighet och den trefnad hon förstod att sprida i sitt hem gjorde snart det lilla originella huset på söder till en mötesplats för personer af olika lifsåskådning och olika ålder från journalistikens, literaturens och konstens verld. Det var isynnerhet de äldre hon lade an på; hennes tysta plan var att åvägabringa ett närmande mellan de unge och gamle. Hon hoppades med tillhjelp af sin säkra takt så småningom kunna visa dem å ömse håll, att olikhet i åsigter och lifsåskådning icke nödvändigt måste betyda detsamma som fiendskap, att man i trots af alla meningsskiljaktigheter mycket väl kunde vistas under samma tak och andas samma luft.
Bakom allt detta låg tanken på sonens framtid gömd. Hon älskade denne inbundne tvärvigg med hela sin naturs häftighet. Hon älskade honom som en mor älskar det barn som genom hennes förvållande blifvit en krympling för lifstiden—med en känsla af skuld. Hon trodde att han blifvit sådan han var derför att hon låtit honom växa upp på egen hand, utan ömhet och utan stöd. Och detta gaf åt hennes känsla för honom en pregel af ödmjukhet, som gjorde att hon kunde fördraga både hans sarkasmer och hans tvärhet utan att bli sårad och utan att stötas tillbaka.
Hon trodde nu också, att Hedström hade rätt: denna kyliga skepsis, detta forceradt hånfulla i hans väsen var endast ett yttre skal, bakom hvilket han förskansade sig för att skydda ett ömhudadt och blödigt sinne emot lifvets nålstyng. Men detta skal hoppades hon så småningom få att smälta genom värmen af sin tillgifvenhet.
Hon led så oändligt af att se honom sådan han var, utan tro, utan lifsintresse och utan medelpunkt. Hvad hon trodde sig ha funnit som det centrala i hans karakter ingaf henne den djupaste aktning och glädje. Då och då kunde det skymta fram i deras dagliga samlif, liksom af ovarsamhet, hur rättänkande och finkänslig han var, en själsaristokrat som slöt sig inom sig sjelf i oåtkomlig förnämhet; hon trodde så fast på hans begåfning och hon greps af en andlös förtviflan vid tanken på, att alla dessa rika möjligheter skulle vissna bort af brist på glädje och sol.
Om han bara kunde bli glad, om han en gång kunde bli riktigt glad, ända ned i hjerterötterna; det var den fixa idé kring hvilken hennes tankar ständigt fladdrade.
Men han kom och gick, dag ut och dag in och der märktes ingen förändring. Aldrig en glimt af ungdom i de der intelligenta grå ögonen, aldrig ett uttryck af lefnadslust öfver hans drag. Hans lynnes skiftningar rörde sig blott mellan en ljum vänlighet, med förrädiska små reflexer af en säregen själens finhet, och en kall vresighet, med omotiverade utbrott af hänsynslöshet och hån.
Det såg emellertid ut som om han trifdes godt i hennes sällskap. Han kom åtminstone hvarje kväll i skymningen—»det är inte så utan att Wille Zimmermann lagt sig till med vanor», skrattade herr Hedström godmodigt.—»Du har sådana sköna stolar», framhöll Wille vid alla upptänkliga tillfällen till modern, som en slags ursäkt för sin svaghet. Men fru Zimmermann bara log i mjugg; hon hade lärt sig att genomskåda hans taktik.
Hon hade ofta proponerat att de skulle återtaga det afbrutna samarbetet, men hans ständiga refräng var: jag gitter inte. Ett par gånger, då de varit tillsammans på teatern, hade han dikterat för henne sina teateranmälningar, men han var aldrig belåten med resultatet. Han påstod sjelf att han måste ha en penna i handen för att känna sig som herre öfver sina tankar och för att kunna få bugt med formen.