»Det är ännu ett ord som icke passar. Han hade förbindelser—kärlek, vänskap och hvad allt det heter. Hans känslolif hade så många afskuggningar; det var som den tropiska vegetationen, som har så vackra blommor och så skarpa taggar. Den är icke gjord att mejas af som våra ängar häruppe. Jag hade lärt mig att älska honom sådan han var.»
Sonen hade böjt sig framåt och der låg som en stråle af glädje öfver hans ansigte:
»Kände du det aldrig som om du hade något att förlåta honom?»
»Förlåta? Nej… Jag har stått honom så nära som en menniska kan komma den andra, jag har fått dela hans glädje och jag har fått dela hans sorger. Jag har känt det som en stor tacksamhet eller en stor rikedom, hvilket du vill. Jag har aldrig haft något att förlåta.»
Han såg på henne. De djuptliggande, grå ögonen hade en fuktig glans och hans röst fick sitt mjuka, vackra tonfall, då han svarade:
»Jag får akta mig att jag inte kommer att bli stolt öfver dig. Du förefaller så hel och så harmonisk; det är som om ingenting smått och futtigt kunde klibba fast vid dig.»
Han satt ett ögonblick liksom försjunken i begrundande; så tillade han sakta:
»Jag skall skrifva upp dina två sista repliker. Det är en vacker och vid horisont öfver dem; det är som en mun full frisk luft midt i vår indignationskvafva atmosfer.»
En stund efter utbrast han plötsligt:
»Hör—det är sant—dina anteckningar? Dem har du väl nu packat upp?»