»Var han dig alltid trogen?»
Hon dröjde en stund med svaret:
»Trogen?» sade hon långsamt. »Ja, han var mig alltid trogen.»
Sonen satt tyst ett ögonblick; han såg ned på sin stöfvelspets.
»Jag visste det; du var inte stark nog att säga sanningen.»
»Jo, men jag måste säga den i mina egna ord. Intet som har en låg eller dålig eller försliten klang har för mig tillämpning på honom… När han alltid höll af mig, när jag hade hans förtroende i allt, kan jag då säga annat än att han var mig trogen?»
»I mina ögon skulle du hedrat hans minne bäst om du inte ansett dig behöfva ljuga bort eller förtiga något.»
»Det behöfver jag icke heller», sade hon stadigt i det hon såg honom in i ansigtet. »Hans lynne var lifligt och han tog lätt intryck—Jag vet att han hade…
Hon famlade efter orden och hon var mycket blek.
»Förvillelser», ifyllde sonen. »Jag tror det är så den öfverseende moralen brukar kalla det.»