»Det vet du ju.»
»Du skall aldrig försöka inbilla mig att detta bara är skrifvet för ditt eget minne. Dertill är det alldeles för samvetsgrannt utfördt. För hvem berättade du?»
»För din far.»
»Läste han dina anteckningar?»
»Ja. Alltid. Det var derför jag kom att göra mig så mån om dem. Han hade ett begär att uppsuga och tillegna sig allt och det var som hade han icke nog af att vara på ett ställe af jordklotet. Han ville icke blott lefva sitt eget lif utan också mitt. Han var som en törstig svamp och det var lif han törstade efter.»
»Åh, jag förstår honom!» sade sonen med öfvertygelse.
»Jag förstod honom också. Han ville se med mina ögon och höra med mina öron. Aldrig blef han så glad som när jag kunde ge honom—riktigt lefvande—allt hvad jag hade upplefvat. Det skärpte min blick och mitt minne. Han med sin beläsenhet och sitt fina öra kunde bli så belåten när jag lyckats göra någonting riktigt på spiken rätt, så att både lokalton och färg och stämning var i behåll. Då kunde han trycka mitt hufvud mot sin axel och säga: Nu har jag inte varit bortrest, nu har jag varit med dig hela tiden, nu har jag sett det alltsammans, liksom du. Ofta önskade han också att jag skulle anteckna hvad vi båda varit med om och som han tyckte var värdt att komma ihåg.—'Du är mitt minne' brukade han säga; 'du är min skrifvande hand, min tänkande hjerna, mitt allt.'»
Hon satt tyst och det låg en stilla glädje öfver hennes drag, liksom hörde hon ännu de smekande orden i sitt öra.
»Har du aldrig tänkt på att låta trycka dethär?» sade han efter en stund.
»Nej. Ett par af småbitarne skaffade din far in i ett tyskt blad; men jag har aldrig sjelf tänkt på något sådant.»