»Du borde ge ut dem som bok.»
Hon smålog. Detta erkännande från sonens sida gjorde henne glad.
»Åh, det duger väl icke?»
»Hvarför— icke? Det är kraft i skildringen och framför allt: det är lif. Det är klart, konkret. Det är just som du sjelf sett det. När du talar om menniskor och ställen ser man det. Du ska' ge ut dethär. Det ska' bara omarbetas lite här och hvar.»
»Det kan jag inte.»
»Åhjo. Jag ska' hjelpa dig. Vill du det?»
»Du blir trött på det innan boken är färdig.»
»Nej. Jag blir inte trött. När det gäller att arbeta för andra har jag en ofantlig energi. Det är bara när det gäller mig sjelf som jag ingenting kan göra!»
»Nå—låt oss försöka då!» sade modern.
De grepo verket an redan följande dag; och sedan kom han regelbundet till henne hvarje förmiddag kl. 12. I allmänhet höllo de i till hänemot tretiden, då han vanligen gick för att taga sig en promenad i Kungsträdgården. En och annan gång drog det längre ut och då stannade han till middag, ifall Molly hade något godt att bjuda på. I annat fall tog han modern med sig ut på en restaurant.